Min hund till katt

Ja, Lukas beter sig ibland nästan som en liten hund! Han leker gärna med små prylar - inte bara pälsmöss - utan det mesta som ligger på golvet. Det kan vara glas-puttekulor, flaskkapsyler, remstopp (sån där plastgrej som man kan reglera längden på snören på kläder) eller andra saker. Inte nog med att han leker med dem, han tar dem i munnen och bär omkring med dem, och varje sak ska minst en gång om dagen läggas i vattenskålen i köket.

Är saken som ligger på golvet mindre än 1 cm så betyder det att den kan ätas, vare sig det är blomblad, dammtussar, lök eller annat. Det är inte så bra för hans lilla känsliga mage så vi får sopa ofta.

Han "pratar" också. Han jamar när han ska gå på toa, när han letar efter Sally eller när han leker. Och han jamar högt! Sally hörs knappt när hon jamar, vilket visst är typiskt för skogkatter. Men Lukas vet att använda sina röstresurser. Vi tror att han har lite orientaliskt blod i sig, han har så mycket sådana drag i sig med sina långa ben, sin smala svans, smala huvud och stora öron. På bilden här nedan kan du se hur han ringlar sin smala svans kring fötterna när han sitter.

Ny katt

Den här lille parveln kom till oss den 17 augusti. Han var då cirka 11 veckor gammal. Han hade då bott på ett katthem tillsammans med 10 kullkompisar/-syskon i en månad efter att ha akuthämtats från sin ägare som vanskötte sina katter.

Tyvärr är han mycket folkskygg och har tillbringat sin snart första vecka hos oss under en säng i ett sovrum, men han har allt han behöver i rummet och kan när som helst göra en kort upptäcktsfärd i det stora rummet utanför.

Sally beter sig inte som vi vill mot honom - hon fräste i början och har fortfarande inte vågat gå fram till honom. Den senaste tiden tittar hon bara på honom för att sedan gå därifrån, helt ointresserad. Vi tycker så synd om honom för det han behöver just nu i den skrämmande nya världen är en annan katt att ty sig till.

Vi går varsamt fram och låter honom våga i sin egen takt. Vi har förstått att han är rädd för händer och av den "enkla" anledningen att han hittills i sitt liv bara fått obehag av att få en människohand på sig: han har lokalbehandlats för öronskabb, antibiotikabehandlats för en skada på en framtå, vaccinerats två gånger samt fångats in ett otal gånger och då med en omild hand som hållit honom hårt.

De gånger vi lyckas närma oss honom och långsamt, långsamt får fram en hand på honom så blir han den mest kelsjuke katt jag träffat - han tycker att det är underbart att bli klappad och kliad. Men en stund senare, när den fysiska kontakten brutits, så ser han skrämd ut och fräser. Så långsamt ska vi vänja honom vid att händer med medföljande människor är något positivt och behagligt.

Vad han heter? Ja, vi har inte bestämt det än. Namn vi haft på förslag är Nelson, Sigge, Nisse, Putte och Leon, men att få alla i familjen att komma överens...

Den här bilden är tagen på katthemmet. Man ser hur rädd och skygg han är.