Den här lille parveln kom till oss den 17 augusti. Han var då cirka 11 veckor gammal. Han hade då bott på ett katthem tillsammans med 10 kullkompisar/-syskon i en månad efter att ha akuthämtats från sin ägare som vanskötte sina katter.Tyvärr är han mycket folkskygg och har tillbringat sin snart första vecka hos oss under en säng i ett sovrum, men han har allt han behöver i rummet och kan när som helst göra en kort upptäcktsfärd i det stora rummet utanför.
Sally beter sig inte som vi vill mot honom - hon fräste i början och har fortfarande inte vågat gå fram till honom. Den senaste tiden tittar hon bara på honom för att sedan gå därifrån, helt ointresserad. Vi tycker så synd om honom för det han behöver just nu i den skrämmande nya världen är en annan katt att ty sig till.
Vi går varsamt fram och låter honom våga i sin egen takt. Vi har förstått att han är rädd för händer och av den "enkla" anledningen att han hittills i sitt liv bara fått obehag av att få en människohand på sig: han har lokalbehandlats för öronskabb, antibiotikabehandlats för en skada på en framtå, vaccinerats två gånger samt fångats in ett otal gånger och då med en omild hand som hållit honom hårt.
De gånger vi lyckas närma oss honom och långsamt, långsamt får fram en hand på honom så blir han den mest kelsjuke katt jag träffat - han tycker att det är underbart att bli klappad och kliad. Men en stund senare, när den fysiska kontakten brutits, så ser han skrämd ut och fräser. Så långsamt ska vi vänja honom vid att händer med medföljande människor är något positivt och behagligt.
Vad han heter? Ja, vi har inte bestämt det än. Namn vi haft på förslag är Nelson, Sigge, Nisse, Putte och Leon, men att få alla i familjen att komma överens...
Den här bilden är tagen på katthemmet. Man ser hur rädd och skygg han är.
