Höstfägring

Vilka som är vackrast vet jag inte; de röda bladen på rådhusvinet eller mina katter, Lukas och Alice. Sigge låg inne och sov, som vanligt dagtid.

Samsas vid matskålen

Se så fint de samsas vid filmjölksfatet. Stora katten Lukas är snäll och håller sig på sin sida så att småkatterna kommer åt.

Äntligen inne

Stora katten Lukas har nu efter drygt sex veckors utevistelse äntligen bestämt sig för att komma in till oss andra.

Onsdagen innan midsommar kastrerades han och det var så traumatiskt för honom att bli infångad att han blev panikslagen och hans folkskygghet ökade till 100 %. Eftersom han varit ute tidigare tyckte vi att det bästa för honom var att få vara ute eftersom han känner sig trygg och oträngd där.

Till en början fick vi knappt in honom för att äta så det blev att vi ställde ut maten när han ville äta - så att han inte skulle känna sig instängd. Det hade naturligtvis sina konsekvenser att låta matskålen stå ute då vi några nätter fick en nattgäst till matskålen.

Sedan länge har Lukas ett litet krypin i form av en lagom stor täckt låda men hål fram. Lådan står i sin tur i en plastback för att inte bli blöt underifrån, och är bäddad med två lager fleecefilt. Alltihop står under vår hammock som är täckt av ett gediget hammock-skydd. Där trivs han mycket bra.

---

Vad rör sig i en folkskygg katts huvud? Vad har gjort att han helt plötsligt en dag bestämmer sig för att gå in? Ja, det lär vi aldrig få veta. Så fort han får syn på mig eller maken (alltså vi som fångade in honom och satte honom i transportbur) kryper han ihop och springer undan. Om A-husse kommer ut, då rusar han fram för att bli klappad. Han älskar A-husse och accepterar antagligen honom (och endast honom) som sin flockmedlem.

En vecka före kastreringen låg han och sov i min säng nästan hela veckan, han gick inte ut alls utan kom bara ner för att äta och - ja det där andra. Så jag antar att han bestämt för att komma in av de enkla skälen att han nu känner att vi inte är något hot längre, att han vill umgås mer med småkatterna samt att vädret senaste veckan varit olustigt, även för en katt som trivs bäst ute.

I skrivande stund ligger han i soffan och "sover räv". Där har han bra koll ifall någon skulle komma. Sigge ligger högt upp i M-husses loftsäng och Alice ligger i A-husses säng. Själv ska jag också pallra mig i säng då klockan snart är morgon. Jag ska hålla tummarna stenhårt inatt för att han fortsätter att komma in - till oss, hans familj.

Tio veckor

Nu börjar kattunge-utseendet att försvinna. Alice's päls är inte lika lurvig och hon ser mest ut som en miniatyr av en vuxen katt. Sigges päls är fortfarande lurvig och eftersom han är lite större än Alice så ser hon ännu mindre och smalare ut än för några veckor sedan.

De går gärna ut och båda är så försiktiga, så försiktiga. De går inte längre än till tomtgränsen - ännu. För säkerhets skull har de fått halsband med telefonnummerlapp på. Stora katten Lukas är lycklig när kattungarna är ute för då kan han leka med dem. På grund av sin skygghet kommer han nämligen inte gärna in utan har valt att vara ute dygnet runt nu under sommaren.





Huvva va stor han e! Stora snälla katten Lukas är lite som en lekfarbror för de små, han är särskilt förtjust i att leka lite försiktigt med Alice.


Har man varit ute i flera timmar och upplevt en massa nytt så blir man lätt trött.

Fyra veckor

Nu är kattungarna fyra veckor och den här veckan har de lärt sig att gå på lådan. Lärt och lärt förresten, det är ren instinkt som får dem att göra sina behov i sand. Det var nästan så att de började gräva så fort de fick kattsanden under tassarna.

De leker mer med varandra och är mer nyfikna på omgivningen.

Katten Lukas vågade sig idag fram till dem. Han har tidigare tyckt att de är läskiga men nu verkar de tydligen likna katter mer, antagligen därför att de går omkring på golvet.

Det är så mysigt för mig att få vara fostermamma och det märks att jag är viktig för dem. De ligger för det mesta i sin sovlåda och kommer jag fram till lådan och pratar med dem så börjar de genast jama och kommer fram till mig.

De kryper gärna upp på mig och lägger sig varhelst de får plats - de är ju så små och jag är ganska kurvig och har en mjuk och varm hylla att ligga på. Uppe på axeln, invid nacken går också bra för där har man utsikt. Jag får ofta pussar av dem när de tar sig upp i ansiktet för att snutta. Att jag får ett och annat rivsår från deras små vassa klor bryr jag mig inte det minsta om.

Äntligen vår

Solen värmer så skönt på vår framsida. Lukas ligger och vilar sig mellan flugattackerna - flugor sitter på den varma husväggen och dom bara MÅSTE man attackera ju! I gräset kryper diverse andra smådjur och dom är lika roliga att hoppa på. Kanske går dom att äta också?!

Jodå, visst kan man äta dom men ibland kommer dom upp samma väg. En stor svart skalbagge söndertuggad till flera delar hamnade på golvet härom dagen tillsammans med en lika död men hel fluga. (Matte kunde inte låta bli att undersöka klägget).

Livet leker som sagt och just nu glädjer sig hela familjen åt att Lukas äntligen blivit frisk från sin tarmåkomma. Det visade sig att han hade en tarminflammation som endast antibiotika kunde bota; specialmat hjälpte inte alls.

Så från att i flera månader varit en skygg och orolig katt som dragit sig undan mänsklig kontakt är Lukas nu som en helt vanlig katt, nästan. Han är fortfarande försiktig men han jamar och pratar med oss, han leker mer än förut och - det mest häpnadsväckande - han söker vårt sällskap och kommer fram för att bli klappad. Istället för att se på oss med en spänd, avvaktande blick ser han nu avslappnat och nyfiket på oss.

Min hund till katt

Ja, Lukas beter sig ibland nästan som en liten hund! Han leker gärna med små prylar - inte bara pälsmöss - utan det mesta som ligger på golvet. Det kan vara glas-puttekulor, flaskkapsyler, remstopp (sån där plastgrej som man kan reglera längden på snören på kläder) eller andra saker. Inte nog med att han leker med dem, han tar dem i munnen och bär omkring med dem, och varje sak ska minst en gång om dagen läggas i vattenskålen i köket.

Är saken som ligger på golvet mindre än 1 cm så betyder det att den kan ätas, vare sig det är blomblad, dammtussar, lök eller annat. Det är inte så bra för hans lilla känsliga mage så vi får sopa ofta.

Han "pratar" också. Han jamar när han ska gå på toa, när han letar efter Sally eller när han leker. Och han jamar högt! Sally hörs knappt när hon jamar, vilket visst är typiskt för skogkatter. Men Lukas vet att använda sina röstresurser. Vi tror att han har lite orientaliskt blod i sig, han har så mycket sådana drag i sig med sina långa ben, sin smala svans, smala huvud och stora öron. På bilden här nedan kan du se hur han ringlar sin smala svans kring fötterna när han sitter.

Ny katt

Den här lille parveln kom till oss den 17 augusti. Han var då cirka 11 veckor gammal. Han hade då bott på ett katthem tillsammans med 10 kullkompisar/-syskon i en månad efter att ha akuthämtats från sin ägare som vanskötte sina katter.

Tyvärr är han mycket folkskygg och har tillbringat sin snart första vecka hos oss under en säng i ett sovrum, men han har allt han behöver i rummet och kan när som helst göra en kort upptäcktsfärd i det stora rummet utanför.

Sally beter sig inte som vi vill mot honom - hon fräste i början och har fortfarande inte vågat gå fram till honom. Den senaste tiden tittar hon bara på honom för att sedan gå därifrån, helt ointresserad. Vi tycker så synd om honom för det han behöver just nu i den skrämmande nya världen är en annan katt att ty sig till.

Vi går varsamt fram och låter honom våga i sin egen takt. Vi har förstått att han är rädd för händer och av den "enkla" anledningen att han hittills i sitt liv bara fått obehag av att få en människohand på sig: han har lokalbehandlats för öronskabb, antibiotikabehandlats för en skada på en framtå, vaccinerats två gånger samt fångats in ett otal gånger och då med en omild hand som hållit honom hårt.

De gånger vi lyckas närma oss honom och långsamt, långsamt får fram en hand på honom så blir han den mest kelsjuke katt jag träffat - han tycker att det är underbart att bli klappad och kliad. Men en stund senare, när den fysiska kontakten brutits, så ser han skrämd ut och fräser. Så långsamt ska vi vänja honom vid att händer med medföljande människor är något positivt och behagligt.

Vad han heter? Ja, vi har inte bestämt det än. Namn vi haft på förslag är Nelson, Sigge, Nisse, Putte och Leon, men att få alla i familjen att komma överens...

Den här bilden är tagen på katthemmet. Man ser hur rädd och skygg han är.