Äntligen inne

Stora katten Lukas har nu efter drygt sex veckors utevistelse äntligen bestämt sig för att komma in till oss andra.

Onsdagen innan midsommar kastrerades han och det var så traumatiskt för honom att bli infångad att han blev panikslagen och hans folkskygghet ökade till 100 %. Eftersom han varit ute tidigare tyckte vi att det bästa för honom var att få vara ute eftersom han känner sig trygg och oträngd där.

Till en början fick vi knappt in honom för att äta så det blev att vi ställde ut maten när han ville äta - så att han inte skulle känna sig instängd. Det hade naturligtvis sina konsekvenser att låta matskålen stå ute då vi några nätter fick en nattgäst till matskålen.

Sedan länge har Lukas ett litet krypin i form av en lagom stor täckt låda men hål fram. Lådan står i sin tur i en plastback för att inte bli blöt underifrån, och är bäddad med två lager fleecefilt. Alltihop står under vår hammock som är täckt av ett gediget hammock-skydd. Där trivs han mycket bra.

---

Vad rör sig i en folkskygg katts huvud? Vad har gjort att han helt plötsligt en dag bestämmer sig för att gå in? Ja, det lär vi aldrig få veta. Så fort han får syn på mig eller maken (alltså vi som fångade in honom och satte honom i transportbur) kryper han ihop och springer undan. Om A-husse kommer ut, då rusar han fram för att bli klappad. Han älskar A-husse och accepterar antagligen honom (och endast honom) som sin flockmedlem.

En vecka före kastreringen låg han och sov i min säng nästan hela veckan, han gick inte ut alls utan kom bara ner för att äta och - ja det där andra. Så jag antar att han bestämt för att komma in av de enkla skälen att han nu känner att vi inte är något hot längre, att han vill umgås mer med småkatterna samt att vädret senaste veckan varit olustigt, även för en katt som trivs bäst ute.

I skrivande stund ligger han i soffan och "sover räv". Där har han bra koll ifall någon skulle komma. Sigge ligger högt upp i M-husses loftsäng och Alice ligger i A-husses säng. Själv ska jag också pallra mig i säng då klockan snart är morgon. Jag ska hålla tummarna stenhårt inatt för att han fortsätter att komma in - till oss, hans familj.

Ny katt

Den här lille parveln kom till oss den 17 augusti. Han var då cirka 11 veckor gammal. Han hade då bott på ett katthem tillsammans med 10 kullkompisar/-syskon i en månad efter att ha akuthämtats från sin ägare som vanskötte sina katter.

Tyvärr är han mycket folkskygg och har tillbringat sin snart första vecka hos oss under en säng i ett sovrum, men han har allt han behöver i rummet och kan när som helst göra en kort upptäcktsfärd i det stora rummet utanför.

Sally beter sig inte som vi vill mot honom - hon fräste i början och har fortfarande inte vågat gå fram till honom. Den senaste tiden tittar hon bara på honom för att sedan gå därifrån, helt ointresserad. Vi tycker så synd om honom för det han behöver just nu i den skrämmande nya världen är en annan katt att ty sig till.

Vi går varsamt fram och låter honom våga i sin egen takt. Vi har förstått att han är rädd för händer och av den "enkla" anledningen att han hittills i sitt liv bara fått obehag av att få en människohand på sig: han har lokalbehandlats för öronskabb, antibiotikabehandlats för en skada på en framtå, vaccinerats två gånger samt fångats in ett otal gånger och då med en omild hand som hållit honom hårt.

De gånger vi lyckas närma oss honom och långsamt, långsamt får fram en hand på honom så blir han den mest kelsjuke katt jag träffat - han tycker att det är underbart att bli klappad och kliad. Men en stund senare, när den fysiska kontakten brutits, så ser han skrämd ut och fräser. Så långsamt ska vi vänja honom vid att händer med medföljande människor är något positivt och behagligt.

Vad han heter? Ja, vi har inte bestämt det än. Namn vi haft på förslag är Nelson, Sigge, Nisse, Putte och Leon, men att få alla i familjen att komma överens...

Den här bilden är tagen på katthemmet. Man ser hur rädd och skygg han är.