Pust, jag smälter!

Nu njuter vi tvåbeningar av solen och värmen. Äntligen är sommaren här på riktigt! tycker vi. Men tänk på våra stackars fyrbenta vänner som går omkring och släpar på sin tjocka pälsoverall fortfarande. Inte orkar man vara ute och kolla läget på dagarna utan då ligger man i en skön säng - kanhända att det inte är hemmets svalaste plats men den är skön ändå för man kan ligga utsträckt precis sådär knäppt som man gillar.

Nej, fram för kvällarna och nätterna. Då är det svalt ute och dessutom finns det MASSOR att kolla på! Tusen tusentals med små små kryp som rör sig lite så där retligt lagom för att en katt med hyfsat mörkerseende ska få syn på'n. Och man kan sitta och titta läääääänge och peta till lite så där lagom ointresserat för att se om nåt händer.

Vid sextiden på morgonen börjar det väsnas igen, alla bilar och lastbilar som hörs i trakten. Då kan man gå in igen, käka lite och så lägga sig bekvämt tillrätta - igen.

Ny familjemedlem

I fredags fick familjen en ny liten medlem. Under hela min uppväxttid hade jag djur, två-tre olika sorter samtidigt, sju olika sammanlagt under åren. Jag mår bra av att ha djur omkring mig, mest tycker jag om själva pysslandet med djuren. Ju fler djur desto mer pyssel. Ju mer pyssel desto bättre mår jag.

Till saken. Tova heter vårt nytillskott. Hon är en liten vädurskanin, ännu inte vuxen. Anledningen till att hon fått flytta hem till oss är egentligen knäpp. Det verkar som att Tova har angorapäls och en angorapäls växer hela tiden och måste klippas. I djuraffären (där jag praktiserar) såg vi för ett par veckor sedan att pälsen hade tovat sig enormt mycket. Tovorna gick inte att reda ut så vi fick klippa av hela pälsen. En kanin med det utseende går inte att sälja. Till saken hör också att Tova är en mycket trevlig kanin; nyfiken, orädd och social. En egenskap jag inte sett sedan den vita lantkanin jag hade som ung tonåring - en Kalle kanin som var som en hund.

Men hur går det då med katterna, undrar du säkert också. Det går bra. De är alla tre mycket nyfikna och har varit framme och luktat. Tova är lite för stor för att vara ett byte och hon kommer ju också att bli större. De måste vänja sig vid varann i ett tidigt skede, ett bra sätt att få dem att bli kompisar. Både Alice och Sigge har petat till Tova med tassen några gånger, Sigge är oförsiktig och har fått en tillrättavisning. Alice är mer försiktig men mer nyfiken än den loje Sigge. Bildbevis här nedan.

Så nu kan jag kanske kalla mig för "liporidefilen" också! Liporidaephilia är grekiska för ett mycket stort intresse/mani/kärlek för tamkaniner. (Ailurophilia är alltså samma betydelse fast för katter).

En snygging!

Visst är han snygg, Sigge!! Med sina bärnstensfärgade ögon, av naturen anpassade till pälsfärgen. Hans päls är tjock, mjuk och silkeslen. Nosspegeln är gulligt rosa, liksom trampdynorna.

Till sättet är han en sådan katt som vi såg redan när han var liten - en riktig soffpotatis. Han är nyfiken men loj. Han är klumpig och har inte den minsta koll på sin svans; den lever liksom sitt eget liv och river ner det som råkar vara ostabilt. Han håller på att driva oss till vansinne genom att krafsa på alla dörrar - som ordspråket säger: De flesta katter vill vara både inne och ute, helst samtidigt. Inne krafsar han för att han vill ut och när han väl kommit ut så tar det inte många minuter innan han krafsar för att han vill in. (Alice säger inte ett smack, Lukas jamar). När han varit på lådan kan han stå i fem minuter och krafsa på lådkanten, med båda tassarna.

Trots allt detta, som kan tyckas vara negativt, är Sigge den mest charmiga katt jag träffat. Han är orädd för det mesta och de flesta. Ljud påverkar honom inte alls (utom dammsugaren). Han är en katt som befinner sig mitt i livet, fast livet kretsar mest runt omkring honom medan han nöjt ligger och betraktar det.

Första julen

Alice berättar om första julminnet

Jösses vad spännande det var när husse tog in granen! Och allt det där som senare kom att dingla, alldeles blankt och så lät det så konstigt när man slog på dem med tassen. Fast de där konstiga små pinnarna som ramlade av granen stack alldeles förskräckligt i munnen och inte var de goda heller. Dessutom fastnar de på tassarna. Matte var snäll och har hällt upp vatten till oss i en stor grön skål och för att vi inte ska söla har hon ställt skålen på en fin matta med en massa röda katter på, helfräckt!

Bredvid granen ställde matte en liten gubbe med en röd mössa. Han såg lite katig/tyken ut så honom daskade jag till så han ramlade bakåt. Sen ställde hon fram en stor konstig grej gjord av gammalt gräs. Den såg lite ut som en ko fast med långa böjda horn, och så hade den skägg - precis som gubben!

Sigge berättar om första julminnet

Eftersom jag gillar att vara i köket - där det är så varmt och skönt och luktar så gott - så fick jag vara med och titta på när matte och A-husse gjorde bruna bollar. Matte satt och snurrade med händerna och så blev det vita bollar. Sen tog A-husse de vita bollarna och rullade i nåt brunt klet. Sen la han de bruna bollarna framför mig. Det luktade lite konstigt, men ganska gott tycker jag. Asså, jag måste erkänna att jag blev ganska trött av att sitta och titta, det var ju samma hela tiden och det är sövande att titta på. Till slut orkade jag inte sitta längre så jag gick och la mig på klösmöbeln i köket. Därifrån kunde jag ändå se vad de gjorde, himla bra tycker jag.

Matte noterar: det är de här figurerna Alice berättade om.

Världens bästa tv-program

Jaa, i och med dessa bilder är det väl bevisat - AVF är världens bästa tv-program!

Alice är visserligen intresserad av många program men Sigge har aldrig visat ett sådant fanatiskt intresse förut.



Till dig som missat poängen: AFV står för America's Funniest Videos och visas på kanal 5 på vardagkvällar.

Sju månader

Idag var vädret såpass fint (om än lite disigt) att det var skönt att vara ute. Nu på hösten är det så mycket dofter överallt av förmultnande växter och som katt blir man försiktig när man känner obekanta dofter. Alice och Sigge är fortfarande lite fega ute och går inte så långt utan håller sig till vårt område. Lukas är barnvakt. Han sitter vid sidan om de båda och tittar på vad de gör.

Närmaste grannfastighet har en stor tomt som är spännande. Vad som är spännande vet jag inte för tomten ligger lite ovanför vårt område och ovanför min ögonhöjd, men det är väl småfåglar eller något annat som rör sig antar jag.

Lukas på bilden har fått syn på något men det var tydligen inget speciellt för strax efter gick han därifrån.

Fyra månader

Nu har mina småkissar blivit fyra månader och från och med nu kommer jag att räkna deras ålder i månader istället för veckor. De har fått sitt första vaccin mot kattpest och -snuva.

Sigge har de senaste veckorna varit lös i magen och han ska jädrar i mig inte behöva gå med det så länge som Lukas hade sina problem. Hittills har han fått skonkost och maskmedel mot spolmask - ingen förändring. Jag ska skicka ett avföringsprov för analysering där man kan se om han har någon parasit i tarmen.

Jag kan inte riktigt förstå hur det här kan ha uppstått eftersom inga förändringar är gjorda, varken när det gäller mat eller miljö. Möjligtvis kan det bero på att han gått och nallat av Lukas torrfoder men då borde han blivit bättre när den maten plockats bort, tycker jag. Det kan också bero på att han tuggat i sig något olämpligt som kanske varit lite giftigt men då borde han haft diarré. Vi får se tiden an.

NB: Efter att ha slutat ge Sigge Mjau burkmat försvann besvären.

Kompisen Ebon har fått en ny säkrare (för honom) bur.

Sexton veckor

Nu har i alla fall Alice upptäckt att det finns annat att klättra på än klösmöbeln inomhus. På tomten finns en stor tuja som går ganska bra för en liten katt att klättra i.

Ja, ner kommer man ju alltid men busken är ganska snårig så det kan vara svårt.
Bäst att se sig för.

Sigge är inte så våghalsig utan tittar mest på. Lite spännande kan det också vara att se vad stora katten Lukas gör. Lukas i sin tur är lite barnvakt.

Nyfiken som sagt. Vem vet, det kanske finns en tvätt-råtta längst in?!

Här är en annan råtta, gerbilen Ebon. Kattungarnas jaktinstinkt har utvecklats såpass mycket att vi inte vågar låta dem träffas "live". Med bara ett glas emellan så är det i alla fall nästan "live".

Tolv veckor

Nu är kattungarna vad man kallar leveransklara. En kattunge måste vara minst tolv veckor innan den lämnar sin mamma för att komma till ett nytt hem. Men det är ju inga problem hos oss eftersom båda ska stanna här, i sin trygga hemmiljö.

Inte så mycket har hänt de två senaste veckorna. De växer så smått och undersöker i stort. ALLT ska undersökas - ofta, till och med när "mamma" tömmer lådorna.

De går mycket gärna ut, först är de försiktiga men sedan far de som jehun över gräsmattan för att sedan stilla sig lite och undersöka, undersöka... För så små individer finns ju så mycket smått att undersöka, allt från en blomma i gräsmattan som rör sig lite i vinden eller en insekt till en skithög i rabatten.


Även inne finns ju mycket att undersöka och många dofter. Sigge vill gärna undersöka allt som doftar, och det är ju så svårt att mota ner en söt kattunge som gärna vill sitta i knät. (Han fick inte smaka).

Alla katter sover mycket, det vet ju alla kattägare. Men jag undrar om inte kattungar - och även människoungar - sover djupare än vuxna dito. En drygt 11-veckors Sigge sover gott tillsammans med en drygt 11-års M-husse.

Vi har tidigt märkt att Sigge kan sova var och hur som helst, bekvämt eller obekvämt spelar ingen roll så länge det är mjukt och/eller varmt.

Katten Sally

Sally var familjens första katt som kom till oss den 14 oktober 2006. Hon var en korsning mellan huskatt och norsk skogkatt och som sådan obotligt nyfiken och orädd.

Hon var ofta borta; två gånger fann vi henne inlåst i en grannes garage, en annan gång hade hon troligtvis suttit uppe i ett träd.

30 november 2007 var sista gången vi såg henne. Jag har både polisanmält försvinnandet, satt upp lappar på träd och i affärer, satt ut annons på Blocket. Många har hört av sig i tron att det är just henne de sett men alla gånger var det en annan katt, inte det minsta lik Sally.

Sally var en svartsköldpadda med vit haklapp och vita tassar. Svartsköldpadda kallas kattens päls när den är röd och svart.

Till Sallys ära visar jag här de finaste bilderna på henne.