Tolv veckor

Nu är kattungarna vad man kallar leveransklara. En kattunge måste vara minst tolv veckor innan den lämnar sin mamma för att komma till ett nytt hem. Men det är ju inga problem hos oss eftersom båda ska stanna här, i sin trygga hemmiljö.

Inte så mycket har hänt de två senaste veckorna. De växer så smått och undersöker i stort. ALLT ska undersökas - ofta, till och med när "mamma" tömmer lådorna.

De går mycket gärna ut, först är de försiktiga men sedan far de som jehun över gräsmattan för att sedan stilla sig lite och undersöka, undersöka... För så små individer finns ju så mycket smått att undersöka, allt från en blomma i gräsmattan som rör sig lite i vinden eller en insekt till en skithög i rabatten.


Även inne finns ju mycket att undersöka och många dofter. Sigge vill gärna undersöka allt som doftar, och det är ju så svårt att mota ner en söt kattunge som gärna vill sitta i knät. (Han fick inte smaka).

Alla katter sover mycket, det vet ju alla kattägare. Men jag undrar om inte kattungar - och även människoungar - sover djupare än vuxna dito. En drygt 11-veckors Sigge sover gott tillsammans med en drygt 11-års M-husse.

Vi har tidigt märkt att Sigge kan sova var och hur som helst, bekvämt eller obekvämt spelar ingen roll så länge det är mjukt och/eller varmt.

Tio veckor

Nu börjar kattunge-utseendet att försvinna. Alice's päls är inte lika lurvig och hon ser mest ut som en miniatyr av en vuxen katt. Sigges päls är fortfarande lurvig och eftersom han är lite större än Alice så ser hon ännu mindre och smalare ut än för några veckor sedan.

De går gärna ut och båda är så försiktiga, så försiktiga. De går inte längre än till tomtgränsen - ännu. För säkerhets skull har de fått halsband med telefonnummerlapp på. Stora katten Lukas är lycklig när kattungarna är ute för då kan han leka med dem. På grund av sin skygghet kommer han nämligen inte gärna in utan har valt att vara ute dygnet runt nu under sommaren.





Huvva va stor han e! Stora snälla katten Lukas är lite som en lekfarbror för de små, han är särskilt förtjust i att leka lite försiktigt med Alice.


Har man varit ute i flera timmar och upplevt en massa nytt så blir man lätt trött.

Åtta veckor

Lekarna är intensivare och de springer ofta och jagar varann. Balansen är väl utvecklad och praktiseras ofta och gärna; på mattes eller någon av hussarnas axlar, på diverse möbler eller på klöspelaren.

De äter nu enbart mat och favoriten är fortfarande nötfärs. Jag blandar i lite våtfoder för att det ska bli lite mer näring i. Torrfoder är också gott och det spelar inte så stor roll vilken sort det är - Lukas' stora bitar är också goda att tugga på.

Som sagt - de är mycket rörligare nu vilket innebär att det är svårt att ta kort på dem. Därför blir veckans bilder mest trötta bilder. Sov gott!

Sju veckor

Nu är de så gamla att de inte utvecklas så mycket längre, det handlar mer om att växa, lära och att finjustera redan lärda förmågor. De leker nu med leksaker; leksaksmöss, plastkapsyler eller snören. Prasseltunneln har blivit en favorit eftersom den låter så skoj och så kan man gömma sig i de små "ärmarna".

Lekarna dem emellan blir intensivare. De ligger inte bara i en hög och nafsar på varann längre utan de springer och jagar varann också. Roligast för oss tvåbeningar är att se när de hoppar mot varann; de sträcker på benen och tar ett skutt rätt upp i luften.

Häromdagen fick vår ökenråtta Ebon komma ut på köksgolvet. Alice och Sigge var där också och de tyckte att det var så spännande. Tyck nu för allt i världen inte att jag är en djurplågare som låter en så liten försvarslös filur bli utsatt för kattjakt - Ebon är betydligt snabbare än kattungarna både vad gäller reaktion och ben.

Alice och Sigge får nu gå fritt mellan kök och vardagrum och de är helst där vi tvåbeningar är. På nätterna är de dock instängda i köket för säkerhets skull. Kvällstid är bäst för då är det alltid någon i vardagrummet; i soffan som är så skön att sova i.

Sex veckor

Alice och Sigge växer så det knakar. Deras vikt har nästan fördubblats på tre veckor och Sigge väger nästan 100 g mer än Alice. De äter nu mer mat än välling och maten består av nötfärs och torrfoder. Jag blandar i lite, lite våtfoder i färsen så att de långsamt får vänja sig vid lukt och smak, men det verkar som om torrfodret är godare.

De klättrar utan problem, främst på favorit-"möbeln" fostermamma - mig alltså. De traskar försiktigt mellan kök och vardagsrum men är helst där jag är. När de blir trötta klättrar de upp på mig eller den människa de råkar vara närmast och somnar. Varmt och tryggt!

I sommarvärmen vi har nu vågar jag låta dem komma ut lite. Inget tvång, utan jag sitter på en filt på gräsmattan framför ytterdörren så att de kan gå mellan mig och hallen. I hallen finns roliga skor att leka med och tugga på men hos matte och lillhusse kan man vila och bli klappad.

Sigge tycker att det är lite läskigt ute troligtvis eftersom det blåser lite. Men vågar syrran så vågar jag!

Efter en varm och händelserik dag kan man lägga sig och sova var och hur som helst.

Fyra veckor

Nu är kattungarna fyra veckor och den här veckan har de lärt sig att gå på lådan. Lärt och lärt förresten, det är ren instinkt som får dem att göra sina behov i sand. Det var nästan så att de började gräva så fort de fick kattsanden under tassarna.

De leker mer med varandra och är mer nyfikna på omgivningen.

Katten Lukas vågade sig idag fram till dem. Han har tidigare tyckt att de är läskiga men nu verkar de tydligen likna katter mer, antagligen därför att de går omkring på golvet.

Det är så mysigt för mig att få vara fostermamma och det märks att jag är viktig för dem. De ligger för det mesta i sin sovlåda och kommer jag fram till lådan och pratar med dem så börjar de genast jama och kommer fram till mig.

De kryper gärna upp på mig och lägger sig varhelst de får plats - de är ju så små och jag är ganska kurvig och har en mjuk och varm hylla att ligga på. Uppe på axeln, invid nacken går också bra för där har man utsikt. Jag får ofta pussar av dem när de tar sig upp i ansiktet för att snutta. Att jag får ett och annat rivsår från deras små vassa klor bryr jag mig inte det minsta om.

Tre veckor

Idag är Alice och Sigge 20 dagar gamla. De äter bra och utvecklas för fullt. Sökandet efter fosterkattmamma har jag lagt på hylla - det går inte att lämna bort dem!! Jag kan inte titta mig mätt på dem; när de äter, sover eller leker. För varje dag som går har de utvecklats lite. Familjen både fotograferar och filmar dem och när man jämför framför allt filmerna så ser man verkligen utvecklingen.

Visst kan jag våndas lite när jag tänker på allt ansvar jag lagt på mig. Allt de ska lära sig, som att lapa välling från fat, äta blötmat från fat, äta torrfoder, dricka vatten, gå på låda och så vidare. För var dag som går blir de rörligare. Imorgon ska de få komma till sin lekhage, en kvadratmeterstor låda där de kan både sova, utforska "världen" på ostadiga ben och lära sig gå på låda.

Jag - foster(människo)mamma

Det här är Sigge och Alice. På bilden - som togs idag - är de två veckor gamla. De blev av med sin mamma i helgen när hon inte kom hem som hon skulle. Mamman var inte min katt men eftersom det är meningen att Alice ändå skulle flytta till oss om 10 veckor så fick jag förfrågan från mammans ägare Lena om jag kunde tänka mig att ta hand om ungarna. Här i huset finns någon hemma hela tiden så det var ingen tvekan från vår sida. Så i söndags eftermiddag åkte vi de dryga 4 milen och hämtade hem de små.

Sigge ska egentligen inte bo hos oss men det skulle ju vara grymt om vi särade på dem när de är så små.

Det var inte så lätt att få dem att suga på nappflaska men när vi nu fått in rätt teknik så går det bra. Har funderat på att söka efter en fosterkattmamma som kan ta hand om dem och fostra dem till riktiga katter. Vi har ju visserligen vår Lukas i familjen men han har hittills blivit närmast vettskrämd vid blotta åsynen av dem, men katter är ju väldigt försiktiga när de träffar andra katter så vi får väl ge honom den tid han behöver.

Det är ingen svår sak att avgöra vem som är hona och vem som är hane; det är bara honkatter som kan vara sköldpaddsfärgade och övervägande hankatter som kan vara orange. Enkelt!

Äntligen vår

Solen värmer så skönt på vår framsida. Lukas ligger och vilar sig mellan flugattackerna - flugor sitter på den varma husväggen och dom bara MÅSTE man attackera ju! I gräset kryper diverse andra smådjur och dom är lika roliga att hoppa på. Kanske går dom att äta också?!

Jodå, visst kan man äta dom men ibland kommer dom upp samma väg. En stor svart skalbagge söndertuggad till flera delar hamnade på golvet härom dagen tillsammans med en lika död men hel fluga. (Matte kunde inte låta bli att undersöka klägget).

Livet leker som sagt och just nu glädjer sig hela familjen åt att Lukas äntligen blivit frisk från sin tarmåkomma. Det visade sig att han hade en tarminflammation som endast antibiotika kunde bota; specialmat hjälpte inte alls.

Så från att i flera månader varit en skygg och orolig katt som dragit sig undan mänsklig kontakt är Lukas nu som en helt vanlig katt, nästan. Han är fortfarande försiktig men han jamar och pratar med oss, han leker mer än förut och - det mest häpnadsväckande - han söker vårt sällskap och kommer fram för att bli klappad. Istället för att se på oss med en spänd, avvaktande blick ser han nu avslappnat och nyfiket på oss.

Katten Sally

Sally var familjens första katt som kom till oss den 14 oktober 2006. Hon var en korsning mellan huskatt och norsk skogkatt och som sådan obotligt nyfiken och orädd.

Hon var ofta borta; två gånger fann vi henne inlåst i en grannes garage, en annan gång hade hon troligtvis suttit uppe i ett träd.

30 november 2007 var sista gången vi såg henne. Jag har både polisanmält försvinnandet, satt upp lappar på träd och i affärer, satt ut annons på Blocket. Många har hört av sig i tron att det är just henne de sett men alla gånger var det en annan katt, inte det minsta lik Sally.

Sally var en svartsköldpadda med vit haklapp och vita tassar. Svartsköldpadda kallas kattens päls när den är röd och svart.

Till Sallys ära visar jag här de finaste bilderna på henne.